Skrivutmaning 4 - Omvända känslor
Fjärde utmaningen är Omvända känslor
Skriv om något som du finner obehagligt eller skrämmande på ett så positivt sätt som möjligt.
Välj en plats eller händelse du inte tycker om, och beskriv den så positivt och vackert som möjligt.
Försök att beskriva omgivningen, utsikten, ljuden, dofterna, personerna i din närhet och dig själv så målande som möjligt.
Det behöver inte bli något mästerverk, och känns det fånigt att skriva i första person (jag-form) så går det lika bra med tredje-person (han/hon).
För att vara med behöver du inte göra mer än att lägga upp texten på din blogg/hemsida och skicka en länk och möjligtvis ditt namn/smeknamn till mig så lägger jag upp det här.
Om ni inte vill kommentera här så kan ni nå mig på [email protected]
Skrivutmaning 3 - Vårkännslor
Andra utmaningen är Vårkännslor
Skriv om något som ger dig dendär härliga kännslan av vår.
Det kan vara vad som helst. Vädret, någon doft, någon människa.
Försök att beskriva omgivningen, utsikten, ljuden, dofterna, personerna i din närhet och dig själv så målande som möjligt.
Det behöver inte bli något mästerverk, och känns det fånigt att skriva i första person (jag-form) så går det lika bra med tredje-person (han/hon).
För att vara med behöver du inte göra mer än att lägga upp texten på din blogg/hemsida och skicka en länk och möjligtvis ditt namn/smeknamn till mig så lägger jag upp det här.
Om ni inte vill kommentera här så kan ni nå mig på [email protected]
Skrivutmaning 2 - Pendla
Andra utmaningen är Pendla/Resa
Skriv om en resa du gör dagligen.
Till skolan, jobbet, kompisar, stan. Med tåg, buss, bil, cyckel, luftbalong, fötter.
Försök att beskriva omgivningen, utsikten, ljuden, dofterna, personerna i din närhet och dig själv så målande som möjligt.
Det behöver inte bli något mästerverk, och känns det fånigt att skriva i första person (jag-form) så går det lika bra med tredje-person (han/hon).
För att vara med behöver du inte göra mer än att lägga upp texten på din blogg/hemsida och skicka en länk och möjligtvis ditt namn/smeknamn till mig så lägger jag upp det här.
Om ni inte vill kommentera här så kan ni nå mig på [email protected]
Vår Väder och Bortförklaringar
Jag hatar när man skrivit en massa saker och när man ska ladda upp så kommer man till startsidan och måste logga in igen.. Och bara halva texten sparas/räddas... Det hände igår när jag skrev, och gjorde mig så frustrerad att jag inte fick något att låta vettigt..
Det som jag lyckades rädda var följande
Det har varit en hektisk vecka.
Mitt rum såg ut som ett bombnedslag, och jag hade till fredag på mig att bli klar. Lång tid tänkte min hjärna och fick mig att göra trevligare saker som typ.. Läsa om Små Citroner Gula, Marley och Jag och Breaking Dawn... Det slutade med att jag städade till långt in på natten... Så när lördagen kom och pappa skulle firas så var det lugnt och jag kunde ägna dagen åt att duscha och hjälpa päronen.
Söndagen låg jag som en lam torsk och mådde inte så bra.. Skolkade från kören.. Sen på måndagen hade jag bild typ hela dagen. Jag och mina vänner gjorde gipsformar av mina händer, och sedan Emmis fötter. Det är askul! Sen blev det engelskaprov för mig innan jag hämtade broder liten och åkte för att handla sistaminuten presenter till pappa. Avslutade dagen med att kolla på How I Met Your Mother med broder liten.
Igår fyllde pappa 50 så direkt efter skolan åkte familjen och bowlade. Jag kom nästan inte sist denhär gången. Efter det blev det mat på libanesisk restaurang. Serriöst, meza är nedrans gott! Särskillt sambosek bellahme, rakkakat belkhoudra och kabbeh trabolsieh (eller som det heter på svenska; köttpiroger, ostfyllda fildegsrullar och borgholbollar) <3
Sen fortsatte jag med lite random babbel om studenten och tankar om framtiden. Kommer troligtvis plugga ett år till nu efter sommaren. Ska försöka skaffa IW-certifikat (International Welder).
Meeeen, Idag är en annan dag så jag orkar inte babbla på om något så tråkigt och förutsägbart som framtiden! Nej, här ska pratas väder!!
Jag vet inte varför, men jag blev bara så lycklig när jag gick till bussen idag~~
Det duggregnade, blåste kallt och himmlen var grå. Trots det så kunde jag inte sluta smila och dra in lukten av våt jord i näsan gång på gång. Jag har saknat det. Lukterna, vädret, marken, asfalten. Snart är det väll fyra månader som snön legat? Och om man kollar på de stora flingorna som faller från skyn utanför mitt fönster just nu så verkar den inte ge sig så lätt... Men jag bryr mig inte. Jag gick på bar asfalt idag, och det var nice! Halkade inte en enda gång.
Jag har aldrig tänkt längre än att jag varit konstig som gillat hösten och våren mest av årstiderna. Men jag tror jag vet varför jag gillar dem bäst nu. Det händer saker. Det konstanta kalla eller varma byts mot regn och rusk och stormar och temperaturväxlingar och otroligt vackra dagar och dofter och nya färger. Sommaren är bara grönt/torkat gult och varmt och regn, och vintern är bara kallt och is och snö och mörker. Höst och vår är mitt emellan och man vet aldrig riktigt var man har dem. Det är kärlek!
Förövrigt så ska jag ladda upp ett nytt tema innom några minuter, och försöka få upp nästa till på söndag. Och jag har inget emot lite feedback på vad jag väljer för teman, vad ni tycker om dem, hur jag kan förbättra. I framtiden kanske jag ska ta och fråga er om teman också? Kanske ladda upp teman lite oftare? Fast ja.. då är risken att de tar slut i mitt huvud... Så ett i veckan än så länge <3
Over and Out
Det som jag lyckades rädda var följande
Det har varit en hektisk vecka.
Mitt rum såg ut som ett bombnedslag, och jag hade till fredag på mig att bli klar. Lång tid tänkte min hjärna och fick mig att göra trevligare saker som typ.. Läsa om Små Citroner Gula, Marley och Jag och Breaking Dawn... Det slutade med att jag städade till långt in på natten... Så när lördagen kom och pappa skulle firas så var det lugnt och jag kunde ägna dagen åt att duscha och hjälpa päronen.
Söndagen låg jag som en lam torsk och mådde inte så bra.. Skolkade från kören.. Sen på måndagen hade jag bild typ hela dagen. Jag och mina vänner gjorde gipsformar av mina händer, och sedan Emmis fötter. Det är askul! Sen blev det engelskaprov för mig innan jag hämtade broder liten och åkte för att handla sistaminuten presenter till pappa. Avslutade dagen med att kolla på How I Met Your Mother med broder liten.
Igår fyllde pappa 50 så direkt efter skolan åkte familjen och bowlade. Jag kom nästan inte sist denhär gången. Efter det blev det mat på libanesisk restaurang. Serriöst, meza är nedrans gott! Särskillt sambosek bellahme, rakkakat belkhoudra och kabbeh trabolsieh (eller som det heter på svenska; köttpiroger, ostfyllda fildegsrullar och borgholbollar) <3
Sen fortsatte jag med lite random babbel om studenten och tankar om framtiden. Kommer troligtvis plugga ett år till nu efter sommaren. Ska försöka skaffa IW-certifikat (International Welder).
Meeeen, Idag är en annan dag så jag orkar inte babbla på om något så tråkigt och förutsägbart som framtiden! Nej, här ska pratas väder!!
Jag vet inte varför, men jag blev bara så lycklig när jag gick till bussen idag~~
Det duggregnade, blåste kallt och himmlen var grå. Trots det så kunde jag inte sluta smila och dra in lukten av våt jord i näsan gång på gång. Jag har saknat det. Lukterna, vädret, marken, asfalten. Snart är det väll fyra månader som snön legat? Och om man kollar på de stora flingorna som faller från skyn utanför mitt fönster just nu så verkar den inte ge sig så lätt... Men jag bryr mig inte. Jag gick på bar asfalt idag, och det var nice! Halkade inte en enda gång.
Jag har aldrig tänkt längre än att jag varit konstig som gillat hösten och våren mest av årstiderna. Men jag tror jag vet varför jag gillar dem bäst nu. Det händer saker. Det konstanta kalla eller varma byts mot regn och rusk och stormar och temperaturväxlingar och otroligt vackra dagar och dofter och nya färger. Sommaren är bara grönt/torkat gult och varmt och regn, och vintern är bara kallt och is och snö och mörker. Höst och vår är mitt emellan och man vet aldrig riktigt var man har dem. Det är kärlek!
Förövrigt så ska jag ladda upp ett nytt tema innom några minuter, och försöka få upp nästa till på söndag. Och jag har inget emot lite feedback på vad jag väljer för teman, vad ni tycker om dem, hur jag kan förbättra. I framtiden kanske jag ska ta och fråga er om teman också? Kanske ladda upp teman lite oftare? Fast ja.. då är risken att de tar slut i mitt huvud... Så ett i veckan än så länge <3
Over and Out
Skrivutmaning 1 - Introduktion
Första utmaningen är introduktion/presentation.
Skriv om dig själv, där du är nu.
Framför datorn, på ditt rum, på tåget.
Försök att beskriva omgivningen, utsikten, ljuden, dofterna, personerna i din närhet och dig själv så målande som möjligt.
Det behöver inte bli något mästerverk, och känns det fånigt att skriva i första person (jag-form) så går det lika bra med tredje-person (han/hon).
För att vara med behöver du inte göra mer än att lägga upp texten på din blogg/hemsida och skicka en länk och möjligtvis ditt namn/smeknamn till mig så lägger jag upp det här.
Om ni inte vill kommentera här så kan ni nå mig på [email protected]
Introduktion - Elijah Franky Blue
Introduktion - Twaynie
Skrivutmaning åt er
Jag mins just anledningen till att mina bloggar alltid är så sega... Det beror helt enkelt på att jag inte har en aning om vad jag ska skriva om. Jag orkar inte skriv om mig själv och mina dåliga dagar. Dethär ska inte vara en tyck-synd-om-mig-blogg... Jag kan inte skriva om mode eftersom jag inte bryr mig...
Kanske borde jag fylla ut min blogg med random fakta och onödigt vetande.. eller små utmaningar med listor över de som klarar det? Det som lockar mest just nu är skrivutmaningar... Mest för att en tjej på en annan sida bad om hjälp och totalt ignorerade mina tips, och jag kännde att om jag ska dela med mig av mina egna metoder så ska det vara till folk som bryr sig.
Det hade varit så roligt att ha en utmaning som fler än jag deltog i, att fler än jag skrev en novell av samma grundmaterial. Kanske någon mening, ett par ord, en platts, en färg eller ett föremål. Jag älskar att se hur olika personer tänker olika..
Problemet är ju bara det att jag inte riktigt vet hur många som skulle vara intresserade av det..
Tanken är alltså att jag lägger upp en utmaning varje vecka (eller något sådant) som ni läsare utför om ni har lust. Ni lägger sedan upp det på antingen eran blogg eller hemsida/whatever. Jag lägger sedan upp en lista på de som har utfört utmaningen, med länkar till era "bidrag" så man kan se andras tolkningar.
Det kommer inte vara någon tävling, utan mer ett sätt att hitta folk att ge/få konstruktiv kritik, tips eller bara allmänna kommentarer av sammtidigt som man kan inperera varandra och öva upp sina skriv-skills
All feedback på detta är välkommen <3
tävlingsinstinkter och cool inspiration
Jag är en tävlingsmänniska.
Jag vet, det är inget ovanligt, men det facinerar mig.
Sista SOlektionen förra året hade vi allmänbildning/random stuff frågesport/tävling, och i början var jag ganska väldigt "Yeah, sure.. jag bryr mig inte..." Sen började de riktiga frågorna som jag faktiskt kunde, och vipps så hade jag förvandlats till en vinstgalen besserwisser.
Det slutade med att mitt lag vann med 217 poäng mot 160 och 36.. Trots att jag sa till mig själv att jag inte brydde mig.
Men ja.. jag kan inte motstå en vettig utmaning. Som tillexempel The Impossible Quiz (jag kan ta mig längre än fråga 80), eller veckans engelskaläxa. Vi ska läsa texten Mr Know-All, och svara på några frågor. En av dem ska tydligen vara riktigt klurig att hitta svaret på. Vilket årtionde utspelar sig storyn?
Jag har inte läst hela novellen än, men trots det känner jag mig ganska säker på att jag kommer hitta svaret. Det var den kännslan som fick mig att skriva dethär.
Jag vill hitta svaret, bara så jag kan glänsa på måndag när jag har lektion med skolans största fjortisar. Jag vill visa att bara genom att vara tyst och ägna lektionerna åt annat än att whina om hur orättvis läraren är, och hur ologiskt det är att förvänta sig att man förstår texterna man har i läxa. Och ännu värre, att det man haft i läxa kommer på proven!
Men min lärare är cool. Även om lektionerna hade kunnat vara sååååå mycket bättre om man gjorde det man skulle utan att de andra whinade bort halva tiden...
Men som sagt, min lärare är cool. Hon är kort och knubbig, och pratar brittisk engelska. Och förutom det vet hon att man är där trots att man inte gjort det minsta ljud eller sagt ett ord. Hon bekar på dig när hon frågar dig något, och hon vet alltid vart alla sitter och vilka som är där.
Vad är det för konstigt med det? Ingenting ejentligen, men jag blir alltid lika förvånad när hon tycks se mig.
Hon har nämligen varit blind sedan födseln. Hennes ena öga är i princip helt vitt, och det andra är bara mysko. Hon antecknar med punktskrift, läser in små noteringar på audiofon och kan lätt säga när du gungar på stolen. Hon kan höra när någon har nya skor, och kommer med små kommentarer som "skriv med blyerts istället för bläck" eller "du tappade en femma".
Hon får mig alltid att inse hur whinig jag är när det kommer till mitt liv. Jag har alla möjligheter, och trots det gör jag inget av det jag vill. Mestadels för att jag lever med en liten röst i mitt huvud som säger att det inte går. Men vadfan, kan min blinda lärare så kan jag.
Over and Out <3
Jag vet, det är inget ovanligt, men det facinerar mig.
Sista SOlektionen förra året hade vi allmänbildning/random stuff frågesport/tävling, och i början var jag ganska väldigt "Yeah, sure.. jag bryr mig inte..." Sen började de riktiga frågorna som jag faktiskt kunde, och vipps så hade jag förvandlats till en vinstgalen besserwisser.
Det slutade med att mitt lag vann med 217 poäng mot 160 och 36.. Trots att jag sa till mig själv att jag inte brydde mig.
Men ja.. jag kan inte motstå en vettig utmaning. Som tillexempel The Impossible Quiz (jag kan ta mig längre än fråga 80), eller veckans engelskaläxa. Vi ska läsa texten Mr Know-All, och svara på några frågor. En av dem ska tydligen vara riktigt klurig att hitta svaret på. Vilket årtionde utspelar sig storyn?
Jag har inte läst hela novellen än, men trots det känner jag mig ganska säker på att jag kommer hitta svaret. Det var den kännslan som fick mig att skriva dethär.
Jag vill hitta svaret, bara så jag kan glänsa på måndag när jag har lektion med skolans största fjortisar. Jag vill visa att bara genom att vara tyst och ägna lektionerna åt annat än att whina om hur orättvis läraren är, och hur ologiskt det är att förvänta sig att man förstår texterna man har i läxa. Och ännu värre, att det man haft i läxa kommer på proven!
Men min lärare är cool. Även om lektionerna hade kunnat vara sååååå mycket bättre om man gjorde det man skulle utan att de andra whinade bort halva tiden...
Men som sagt, min lärare är cool. Hon är kort och knubbig, och pratar brittisk engelska. Och förutom det vet hon att man är där trots att man inte gjort det minsta ljud eller sagt ett ord. Hon bekar på dig när hon frågar dig något, och hon vet alltid vart alla sitter och vilka som är där.
Vad är det för konstigt med det? Ingenting ejentligen, men jag blir alltid lika förvånad när hon tycks se mig.
Hon har nämligen varit blind sedan födseln. Hennes ena öga är i princip helt vitt, och det andra är bara mysko. Hon antecknar med punktskrift, läser in små noteringar på audiofon och kan lätt säga när du gungar på stolen. Hon kan höra när någon har nya skor, och kommer med små kommentarer som "skriv med blyerts istället för bläck" eller "du tappade en femma".
Hon får mig alltid att inse hur whinig jag är när det kommer till mitt liv. Jag har alla möjligheter, och trots det gör jag inget av det jag vill. Mestadels för att jag lever med en liten röst i mitt huvud som säger att det inte går. Men vadfan, kan min blinda lärare så kan jag.
Over and Out <3
No Bullshit-metoden
Det är facinerande med dagens sammhälle. Alla måste vara så lyckliga jämt... Och detta trots att alla tidningar och teveprogram skriker ut att de är misslyckade. Om det inte är vikten så är det håret, kläderna, barnen, kärleken, hemmet, jobbet eller maten...
Jag har, som många vet, försökt gå ner i vikt flera gånger. Varje viktnedgångsperiod har brörjat med följande tankar:
"Jag vill gå ner. Hur mycket? Hur lång tid? Vilken metod?"
Det är svårt att hänga med i alla metoder som fins. Ännu svårare att hitta en som passar just mig. Ska man satsa på viktväktarna eller GI, som man provat tidigare, eller ska man utforska bantningsdjungeln nogrannare?
Minska kalorierna? Atkins? LCHF? Cambridgekuren? Flygvärdinnedieten? Banandieten? Hamburgerdieten? Kanske ta kontakt med en dietist? Eller ska man helt enkelt ge upp och operera sig? Fettsugning? Gastric bypass?
Inte blir valet lättare av att kvällstidningarna gräver fram minst en ny bantningskur varje vecka..
Men, jag har för en gångs skull hittat en metod som passar mig ypperligt.
Den nämndes i en krönika i amelia-tidningens träningsspecial om jag inte minns fel, och den är inte komplicerad någonstans. Den går helt enkelt ut på att man ökar på träningen och minskar på onyttigheterna. Så fullkommligt logisk att folk inte tror den duger. Krönikören kallade den för No Bullshit-metoden.
Så, min taktik nu är NBS-metoden och mental träning. Hittade en CD med avslappningsövningar och idealviktsträning, och hittills så har den hjälpt mig att slapna av så jag kunnat somna snabbt. Det är underbart att slippa ligga och rulla tummarna någon timme innan man äntligen kan somna.
Tredje spåret på skivan är min favorit hittills; Mental avslappning.
En kvinnoröst ber dig att lägga dig bekvämt, andas djupt och långsamt, och sluta ögonen. I bakgrunden hörs vatten och musik. Det som gör att jag älskar just den mentala avslappningen är att en del av övningen går ut på att man ska fantisera fram sitt eget "innre rum" som man ska kunna besöka för att sammla kraft i vardagen. Mitt är rektangulärt med ljust trägolv och varmgula väggar. På en hylla står vaser med mörkt lila syrenblommor, ett stafli med en blank duk står vid ena kortsidan och till höger om den är det en öppen glasdörr. En lätt bris får de tunna vita gardinerna att röra sig. Utanför glasdörren är det en altan av mörkt, solvarmt trä med utsikt över en stilla sjö. Jag vill ha ett sådant ställe någon gång..
Anyway så rekomenderar jag verkligen att prova på mental träning också. Vem vet, det kanske är det som hjälper mig att lyckas denhär gången?
Over and out~~ <3
Jag har, som många vet, försökt gå ner i vikt flera gånger. Varje viktnedgångsperiod har brörjat med följande tankar:
"Jag vill gå ner. Hur mycket? Hur lång tid? Vilken metod?"
Det är svårt att hänga med i alla metoder som fins. Ännu svårare att hitta en som passar just mig. Ska man satsa på viktväktarna eller GI, som man provat tidigare, eller ska man utforska bantningsdjungeln nogrannare?
Minska kalorierna? Atkins? LCHF? Cambridgekuren? Flygvärdinnedieten? Banandieten? Hamburgerdieten? Kanske ta kontakt med en dietist? Eller ska man helt enkelt ge upp och operera sig? Fettsugning? Gastric bypass?
Inte blir valet lättare av att kvällstidningarna gräver fram minst en ny bantningskur varje vecka..
Men, jag har för en gångs skull hittat en metod som passar mig ypperligt.
Den nämndes i en krönika i amelia-tidningens träningsspecial om jag inte minns fel, och den är inte komplicerad någonstans. Den går helt enkelt ut på att man ökar på träningen och minskar på onyttigheterna. Så fullkommligt logisk att folk inte tror den duger. Krönikören kallade den för No Bullshit-metoden.
Så, min taktik nu är NBS-metoden och mental träning. Hittade en CD med avslappningsövningar och idealviktsträning, och hittills så har den hjälpt mig att slapna av så jag kunnat somna snabbt. Det är underbart att slippa ligga och rulla tummarna någon timme innan man äntligen kan somna.
Tredje spåret på skivan är min favorit hittills; Mental avslappning.
En kvinnoröst ber dig att lägga dig bekvämt, andas djupt och långsamt, och sluta ögonen. I bakgrunden hörs vatten och musik. Det som gör att jag älskar just den mentala avslappningen är att en del av övningen går ut på att man ska fantisera fram sitt eget "innre rum" som man ska kunna besöka för att sammla kraft i vardagen. Mitt är rektangulärt med ljust trägolv och varmgula väggar. På en hylla står vaser med mörkt lila syrenblommor, ett stafli med en blank duk står vid ena kortsidan och till höger om den är det en öppen glasdörr. En lätt bris får de tunna vita gardinerna att röra sig. Utanför glasdörren är det en altan av mörkt, solvarmt trä med utsikt över en stilla sjö. Jag vill ha ett sådant ställe någon gång..
Anyway så rekomenderar jag verkligen att prova på mental träning också. Vem vet, det kanske är det som hjälper mig att lyckas denhär gången?
Over and out~~ <3
Hmm.. dejavu?
Nytt försök igen.
Har gått några månader sen sist, men ja.. whatever. Livet tuffar på med skola och stuff som man glömmer efter en vecka..
Just nu sitter man och kladdar i photoshop, väntar på mat och försöker jaga de sista resterna av en lunginflamation ur kroppen. Kan fortfarande inte sjunga ordentligt, men jag gör mitt bästa och det låter förjävligt ;D
Det är dock inte det värsta.. kan inte andas i verkstan... Mina lungor skriker att det fins för lite syre och det är allmänt läskigt x3
Har inget vettigt att skriva ejentligen... ville bara visa att jag lever igen x3
Har gått några månader sen sist, men ja.. whatever. Livet tuffar på med skola och stuff som man glömmer efter en vecka..
Just nu sitter man och kladdar i photoshop, väntar på mat och försöker jaga de sista resterna av en lunginflamation ur kroppen. Kan fortfarande inte sjunga ordentligt, men jag gör mitt bästa och det låter förjävligt ;D
Det är dock inte det värsta.. kan inte andas i verkstan... Mina lungor skriker att det fins för lite syre och det är allmänt läskigt x3
Har inget vettigt att skriva ejentligen... ville bara visa att jag lever igen x3
The Return Of The Ikka
Hey people!
Läänge sen sist, som vanligt.
Men nu är jag tillbaka igen.
Det har inte hänt så mycket sen senaste gången jag bloggade. Har varit lite mer emo, inte orkat med livet så mycket, och allt har varit allmänt piss. Fick en iPod i julklapp, och hade en riktigt bra APU innan jul, och idag mår jag awesome!
För det första så hade jag sovmorgon idag, eller ja.. jag skippade första lektionen, då vi oftast sitter och gör nån nutidsorientering/SO12'an eller något annat tråkigt och meningslöst, för att sedan fortsätta till en 2 timmars håltimme utan sälskap. Så jag gav mig själv sovmorgon... och sen hade jag 3 timmar bild. Helt underbart att sitta och måla, även om vi mest jobbade med färgcirklar och annan skit...
Men sälskapet är trevligt, och jag träffade Gud för första gången i år (Y)
Jag bestämde mig att följa med folket till uppcon, sådär mitt i en mening typ.. såå i morn köper Gud troligtvis tågbiljett till mig. (lol)
Jag är grymt pepp just nu och ja.. allt är typ underbart!
Jag har vart så grymt opepp så grymt länge, och jag har mått så dåligt så grymt länge. Men nu är det ett nytta år och det är dags att ta tag i allt igen. Jag är inte så naiv att jag kallar det för nyårslöfte, sånna löften är till för att brytas, ya'now. Nej, jag siktar längre än ett år(/några veckor)
Som vanligt så ska jag bli lättare, och få upp konditionen och smidigheten..
Såå nu när jag kom hem från skolan, så fort jag kom innanför dörren och skulle äta, så började jag med GI igen. Bara sådär.. De andra käkade pommes och drack cola (älskar typ båda) men jag höll mig till vatten och sallad. Jag vill inte göra samma sak som alltid annars - det klassiska "i morgon ska jag..". Så jag började idag. Här och nu. Skit i att jag ätit pasta med skinksås till frukost/middag. Annars så skulle man ju ätit något 'inte GI' kvällen innan, så skilnaden är inte så stor.
Och det känns bra!
Jag känns bra!
Livet känns bra!
Allt känns bra!
Och jag älskar det <3
Jag ska försöka leva mer.
Jag är så trött på att sitta framför datorn 24/7 som en lam torsk.
Look, if you had one shot, or one opportunity
To seize everything you ever wanted-One moment
Would you capture it or just let it slip?
Läänge sen sist, som vanligt.
Men nu är jag tillbaka igen.
Det har inte hänt så mycket sen senaste gången jag bloggade. Har varit lite mer emo, inte orkat med livet så mycket, och allt har varit allmänt piss. Fick en iPod i julklapp, och hade en riktigt bra APU innan jul, och idag mår jag awesome!
För det första så hade jag sovmorgon idag, eller ja.. jag skippade första lektionen, då vi oftast sitter och gör nån nutidsorientering/SO12'an eller något annat tråkigt och meningslöst, för att sedan fortsätta till en 2 timmars håltimme utan sälskap. Så jag gav mig själv sovmorgon... och sen hade jag 3 timmar bild. Helt underbart att sitta och måla, även om vi mest jobbade med färgcirklar och annan skit...
Men sälskapet är trevligt, och jag träffade Gud för första gången i år (Y)
Jag bestämde mig att följa med folket till uppcon, sådär mitt i en mening typ.. såå i morn köper Gud troligtvis tågbiljett till mig. (lol)
Jag är grymt pepp just nu och ja.. allt är typ underbart!
Jag har vart så grymt opepp så grymt länge, och jag har mått så dåligt så grymt länge. Men nu är det ett nytta år och det är dags att ta tag i allt igen. Jag är inte så naiv att jag kallar det för nyårslöfte, sånna löften är till för att brytas, ya'now. Nej, jag siktar längre än ett år(/några veckor)
Som vanligt så ska jag bli lättare, och få upp konditionen och smidigheten..
Såå nu när jag kom hem från skolan, så fort jag kom innanför dörren och skulle äta, så började jag med GI igen. Bara sådär.. De andra käkade pommes och drack cola (älskar typ båda) men jag höll mig till vatten och sallad. Jag vill inte göra samma sak som alltid annars - det klassiska "i morgon ska jag..". Så jag började idag. Här och nu. Skit i att jag ätit pasta med skinksås till frukost/middag. Annars så skulle man ju ätit något 'inte GI' kvällen innan, så skilnaden är inte så stor.
Och det känns bra!
Jag känns bra!
Livet känns bra!
Allt känns bra!
Och jag älskar det <3
Jag ska försöka leva mer.
Jag är så trött på att sitta framför datorn 24/7 som en lam torsk.
Look, if you had one shot, or one opportunity
To seize everything you ever wanted-One moment
Would you capture it or just let it slip?
More In Benny We Trust music on iLike
Life...
Det är hemskt att inte kunna vara sig själv.
Att inte kunna berätta allt eller göra allt med alla.
Jag har många saker jag håller för mig själv för att det är lättare än att ta reaktionerna, kritiken, ilskan och åsikterna från de andra.
Vissa saker är små och obetydliga, som vad man gillar för filmer eller musik.
Andra är större, viktigare för mig.
Hur jag mår, ejentligen.
vad jag vill göra på fritiden, på riktigt.
Vad jag verkligen känner för folk.
Vad jag känner och hur jag mår är jobbigast att visa andra, särskilt eftersom jag omedvetet blir någon annan när jag träffar folk... ... Även om det låter jävligt emo så är det så.. och vem orkar hänga med någon som är deppig? typ...
Sen har vi dethär med vad jag vill göra på fritiden.
Jujutsun är härlig och jag får slå folk... men samtidigt vill jag göra mer...
Jag vill dansa, jag vill sjunga, och jag vill träna parkour...
Parkour är... jobbigt att vilja hålla på med... ...
särskilt här hemma...
När jag var typ.. 10 eller nått så hittade jag en video på internet som jag tyckte var så jävla awesome, så jag visade den för mamma.
Hon såg på den under tystnad, och sedan fick hon både mig och min bror att lova att aldrig göra något sådant.
Jag kunde aldrig tänka mig att jag sklle kunna göra något sådant. Det var bara coolt, och de som höll på med det var typ superhjältar...
Nu är det det som jag verkligen vill, och har velat i tre-fyra år. Den individuella träningen, mentala utvecklingen och hela filosofin innom parkour passar mig perfekt.
Men om min moder får veta något så slår hon ihjäl mig..
Men jag har nog aldrig kännt mig så frigjord som när jag var vid sjön i närheten och hoppade på bänkar förra eller förrförra veckan. Jag har sällan mått så bra som efter det.. även om min fot inte är helt frisk än.
Men att ljuga för mamma är som att bära ringbrynja genom en metalldetektor och skylla på örhängerna.. hon genomskådar en direkt.. och om hon inte gör det så kommer hon bli misstänksam när jag börjar skrapa upp händerna och få små rivsår överallt...
såå, hur jag än gör så kommer jag att få möta mammas ilska tids nog.. men jag föredrar den när hon inte kan göra något åt det jag gör... snart är man 18 också, så då kan man använda det mot henne med...
... ... ... .... ... ...
varför måste livet vara så komplicerat?
The power of feelings
Jag har varit en sådan idiot.
Tre år har jag varit mer eller midre deprimerad. Jag har hatat mig själv, ökat i omfång, hatat mig ännu mer och hatat världen runt omkring.
I tre år har jag haft uppehåll från jujutsun och all annan träning.
Nu, när jag tänker tillbaka på senaste månaden så märker jag det att de gånger jag varit överdrivet jävla lycklig är när jag rört på mig ordentligt. De stenhårda passen på jujutsun, fotbollen på gympan. Jag kan inte sluta le efteråt.
Det är underbart!
Synd bara att det tog sån tid för mig att inse att det är det jag älskar i livet.
Att röra på mig.
Iaf, det har gått ett tag sen jag skrev sist och funderade på bup. Efter ett tag tynade tankarna bort, och efter at jag fått psykbryt och skolkat tre dagar hade jag ett par terapisamtal med min moder, var i skolan tre dagar skolkade två till och sedan bestämde jag mig för att nu jävlar är det dags att skaffa ett liv. Jag drog med mig Gud till jujutsun, och det var underbart kul att få nacken avbruten när man våldkramar henne. Att slåss och brottas är så kul!
Jag har verkligen saknat sporten och folket i dojon, och att få brottas och sparkas och slåss med folk som faktiskt tar i ordentligt.
Förutom det så har jag bestämt mig för att börja med PK... på riktigt denhär gången...
Jag upptäckte sporten parkour på riktigt för ungefär fyra år sedan. Tyckte den var awesome och ville börja. Dåligt självförtroende, ensamhet och latmaskar fick mig att 'ta det i morgon'... Det samma har hänt varje vår sedan dess. Jag har skrivit irriterande jobbigt nördiga inlägg på min BDB om att 'flyga' och allt sånt.. och ja.. Mycket snack men lite verkstad..
I söndags satt jag vid datorn, loggade in på le-parkour.se för att kolla forumen, och jag fick bara sån jävla lust att röra på mig. Så, jag letade upp mina träningskläder, tvättade dem, packade en väska med vattenflaskor, bandage och inhalator, och sedan drog jag till en badplats i närheten av där jag bor. Byxorna var fortfarande fuktiga efter tvätten, och det var allmänt kallt, men ja... Jag var tvungen att göra någonting. Så jag sprang, hoppade, övade på fall, smidighet och presision tills jag sträckte foten och var tvngen att sluta. Men det var underbart. Jag hade ingen aning om att jag faktiskt kan hoppa jämnfota över knähöga hinder utan större problem.
Men det är en härlig del av sporten. Man jobbar med de psykiska hindren också.
"Parkour is not a 100-meter race where the important thing is the explosive speed and to arrive as rapidly as possible at the goal. It is a race where each step that you take is important for the mean, for the goal itself, each meter you pass must be made with strong and safe steps, so that our effort is not spent in the first 100 meters. In harmony as we advance, our route becomes steadier with each step than each step taken before it, drives us in our journey, it must not be a series of isolated steps. Parkour demands more than only concentration or only strength and endurance, parkour also demands determination, discipline, a balance of mental and physical, commitment, tolerance, handling of frustration and evolution."
~ Tania Sanchez "Ixek"
http://girlparkour.com/page22.htm
Hur som hest hade jag en dröm i natt.. Jag koppade runt i stan tillsammans med ett gäng traceurer och jag kunde hålla jämna steg med dem. Jag kunde göra Kong, dash, lazy och alla de andra vaultsen och jag kännde mig så lycklig och fri. Det var underbart, och jag har bestämt mig. Denhär gången ska jag inte låta det dö ut. Jag ska fixa det, och till sommaren ska jag kunna joina killarna i stan, och iaf göra en kong.
Det är mitt mål.
Och jag ska lyckas.
<3
Tre år har jag varit mer eller midre deprimerad. Jag har hatat mig själv, ökat i omfång, hatat mig ännu mer och hatat världen runt omkring.
I tre år har jag haft uppehåll från jujutsun och all annan träning.
Nu, när jag tänker tillbaka på senaste månaden så märker jag det att de gånger jag varit överdrivet jävla lycklig är när jag rört på mig ordentligt. De stenhårda passen på jujutsun, fotbollen på gympan. Jag kan inte sluta le efteråt.
Det är underbart!
Synd bara att det tog sån tid för mig att inse att det är det jag älskar i livet.
Att röra på mig.
Iaf, det har gått ett tag sen jag skrev sist och funderade på bup. Efter ett tag tynade tankarna bort, och efter at jag fått psykbryt och skolkat tre dagar hade jag ett par terapisamtal med min moder, var i skolan tre dagar skolkade två till och sedan bestämde jag mig för att nu jävlar är det dags att skaffa ett liv. Jag drog med mig Gud till jujutsun, och det var underbart kul att få nacken avbruten när man våldkramar henne. Att slåss och brottas är så kul!
Jag har verkligen saknat sporten och folket i dojon, och att få brottas och sparkas och slåss med folk som faktiskt tar i ordentligt.
Förutom det så har jag bestämt mig för att börja med PK... på riktigt denhär gången...
Jag upptäckte sporten parkour på riktigt för ungefär fyra år sedan. Tyckte den var awesome och ville börja. Dåligt självförtroende, ensamhet och latmaskar fick mig att 'ta det i morgon'... Det samma har hänt varje vår sedan dess. Jag har skrivit irriterande jobbigt nördiga inlägg på min BDB om att 'flyga' och allt sånt.. och ja.. Mycket snack men lite verkstad..
I söndags satt jag vid datorn, loggade in på le-parkour.se för att kolla forumen, och jag fick bara sån jävla lust att röra på mig. Så, jag letade upp mina träningskläder, tvättade dem, packade en väska med vattenflaskor, bandage och inhalator, och sedan drog jag till en badplats i närheten av där jag bor. Byxorna var fortfarande fuktiga efter tvätten, och det var allmänt kallt, men ja... Jag var tvungen att göra någonting. Så jag sprang, hoppade, övade på fall, smidighet och presision tills jag sträckte foten och var tvngen att sluta. Men det var underbart. Jag hade ingen aning om att jag faktiskt kan hoppa jämnfota över knähöga hinder utan större problem.
Men det är en härlig del av sporten. Man jobbar med de psykiska hindren också.
"Parkour is not a 100-meter race where the important thing is the explosive speed and to arrive as rapidly as possible at the goal. It is a race where each step that you take is important for the mean, for the goal itself, each meter you pass must be made with strong and safe steps, so that our effort is not spent in the first 100 meters. In harmony as we advance, our route becomes steadier with each step than each step taken before it, drives us in our journey, it must not be a series of isolated steps. Parkour demands more than only concentration or only strength and endurance, parkour also demands determination, discipline, a balance of mental and physical, commitment, tolerance, handling of frustration and evolution."
~ Tania Sanchez "Ixek"
http://girlparkour.com/page22.htm
Hur som hest hade jag en dröm i natt.. Jag koppade runt i stan tillsammans med ett gäng traceurer och jag kunde hålla jämna steg med dem. Jag kunde göra Kong, dash, lazy och alla de andra vaultsen och jag kännde mig så lycklig och fri. Det var underbart, och jag har bestämt mig. Denhär gången ska jag inte låta det dö ut. Jag ska fixa det, och till sommaren ska jag kunna joina killarna i stan, och iaf göra en kong.
Det är mitt mål.
Och jag ska lyckas.
<3
Kalla det psykbryt om du vill
Long time no see, som vanligt.
Sitter hemma, framför datorn, på mitt rum. The river flows in you ~ Yiruma går på repeat, och jag är allmänt lam.
Har två och en halv timme att slå ihjäl innan jag ska iväg och träna. Inte för att jag riktigt känner för det men.. ja...
Var hemma i princip hela förra veckan, och på tisdagen var jag i skolan utan att jobba för huvudvärken var ett helvette. Hade två lektioner idag, Naturkunskap och religion, och sen drog jag hem. Orkade inte äta i skolan.
Bifstroganof och ris är inte min grej...
Jag är trött i huvudet och trött i kroppen. Trött på vardagen och trött på att vara hemma. Och även om jag är trött på att vara hemma så orkar jag inte vara i skolan.
Jag är serriöst lite rädd för mig själv för tillfället och har världens beslutångerst. Nu i veckan när jag var hemma kom ja inte upp ur sängen på typ en timme en av dagarna, och det berodde inte på att jag var trött. Visst, jag har läst om folk som går in i väggen och märker det när de inte kommer upp ur sängen.. men ja... jag vill inte att det ska vara fallet med mig... Fast samtidigt skulle det vara så oerhört skönt att få en diagnos och verkligen veta vad som är felet på mig. Vet man vad felet är så kan man bearbeta det lättare..
Såå.. jag funderar på att besöka bup... är dock inte säker än, och skulle vilja höra folks kommentarer om det... maila mig om det är för privat för en 'gästbok'...
Problemet är att jag inte riktigt vet om man kan säga att det är något fel på mig, förutom den väl dolda depressionen... och förutom det är jag inte säker på om jag vill att mamma ska veta om det... Jag vet inte varför, men det känns som om jag behöver gå igenom dethär ensam om jag ska göra det... Utan att päronen lägger sig i...
Det är ett nytt problem för mig.. Jag och mamma har världens bästa relation.. eller nått.. och jag älskar henne. Det är henne jag frågar om råd och klagar på livet med.. och ja... hon känner mig nästan bättre än mig själv på vissa punkter..
Om allt annat skulle jag frågat henne vad hon tyckte, hur det går till, och vad som faktiskt händer.. Men ja.. jag vill inte gå till min mamma och säga, hej, jag vill gå till psyket... Jag har en känsla av att hon kommer frsöka leka psykolog då och insistera på ett givande samtal hemma istället... ... ... ... ... ... ... ...
Googlade för att få fram en hemsida med info om skiten, men det enda jag hittade var stockholms bup, och en sida med adressen till det i stan, som jag tror jag vet vart det är.
men som sagt.. jag vill höra mer om folks erfarenheter... och de som litar på mig tillräckligt för att berätta har troligtvis min mail... allmänna komentarer är också uppskattade... ...
ganska lol.. men ja...
jag vill kunna sova i natt...
Sitter hemma, framför datorn, på mitt rum. The river flows in you ~ Yiruma går på repeat, och jag är allmänt lam.
Har två och en halv timme att slå ihjäl innan jag ska iväg och träna. Inte för att jag riktigt känner för det men.. ja...
Var hemma i princip hela förra veckan, och på tisdagen var jag i skolan utan att jobba för huvudvärken var ett helvette. Hade två lektioner idag, Naturkunskap och religion, och sen drog jag hem. Orkade inte äta i skolan.
Bifstroganof och ris är inte min grej...
Jag är trött i huvudet och trött i kroppen. Trött på vardagen och trött på att vara hemma. Och även om jag är trött på att vara hemma så orkar jag inte vara i skolan.
Jag är serriöst lite rädd för mig själv för tillfället och har världens beslutångerst. Nu i veckan när jag var hemma kom ja inte upp ur sängen på typ en timme en av dagarna, och det berodde inte på att jag var trött. Visst, jag har läst om folk som går in i väggen och märker det när de inte kommer upp ur sängen.. men ja... jag vill inte att det ska vara fallet med mig... Fast samtidigt skulle det vara så oerhört skönt att få en diagnos och verkligen veta vad som är felet på mig. Vet man vad felet är så kan man bearbeta det lättare..
Såå.. jag funderar på att besöka bup... är dock inte säker än, och skulle vilja höra folks kommentarer om det... maila mig om det är för privat för en 'gästbok'...
Problemet är att jag inte riktigt vet om man kan säga att det är något fel på mig, förutom den väl dolda depressionen... och förutom det är jag inte säker på om jag vill att mamma ska veta om det... Jag vet inte varför, men det känns som om jag behöver gå igenom dethär ensam om jag ska göra det... Utan att päronen lägger sig i...
Det är ett nytt problem för mig.. Jag och mamma har världens bästa relation.. eller nått.. och jag älskar henne. Det är henne jag frågar om råd och klagar på livet med.. och ja... hon känner mig nästan bättre än mig själv på vissa punkter..
Om allt annat skulle jag frågat henne vad hon tyckte, hur det går till, och vad som faktiskt händer.. Men ja.. jag vill inte gå till min mamma och säga, hej, jag vill gå till psyket... Jag har en känsla av att hon kommer frsöka leka psykolog då och insistera på ett givande samtal hemma istället... ... ... ... ... ... ... ...
Googlade för att få fram en hemsida med info om skiten, men det enda jag hittade var stockholms bup, och en sida med adressen till det i stan, som jag tror jag vet vart det är.
men som sagt.. jag vill höra mer om folks erfarenheter... och de som litar på mig tillräckligt för att berätta har troligtvis min mail... allmänna komentarer är också uppskattade... ...
ganska lol.. men ja...
jag vill kunna sova i natt...
List: fav. actors
Bara för att ha något att göra, förutom att kolla på Moonlight eller Doctor Who igen, så tänkte jag lägga upp typ.. någon sorts lista över favoritskådespelare... typ... (och var jag tycker de är bäst/har hittat dem)
Känns inte som mina andra inlägg, men.. ja.. omväxling förnöjer <3
Boyz
Alex O'Loughlin (Moonlight)
Jason Dohrning (Moonlight)
Daniel Casey (Midsumer Murders)
John Nettles (Midsomer Murders)
James Marsden (27 Dresses)
Johnny Depp (Chocolat, Pirates of the Caribbean m.f.)
Mel Brooks (History of the world, Dracula - dead and loving it, Spaceballs m.f.)
Orlando Bloom (Lord of the Ring, Pirates of the Caribbean, Midsumer Murders)
Richard Roxburgh (Van Helsing)
Simon Pegg (Shaun of the Dead, Hot Fuzz, Doctor who)
Stuart Townsend (The League of Extraordinary Gentlemen)
David Tennant (Doctor Who)
John Barrowman (Doctor Who)
Jackson Rathbone (Twilight)
Peter Facinelli (Twilight)
Christopher Eccleston (Doctor who)
Jackie Chan
Owen Wilson
Girlz
Emmy Rossum (Phantom of the Opera)
Katherine Heigl (27 dresses, Grey's Anathomy)
Kiera Knightley (Pirates of the Caribbean, Bend it like Beckham)
Milla Jovovich (Ultra Violet)
Sophia Myles (Moonlight, Doctor Who)
Ashley Greene (Twilight)
Billie Piper (Doctor Who)
Catherine Tate (Doctor Who)
Tidsfördriv ftw <3
Kanske man ska ta och göra en lista på bra filmer också?
bara för att
<3
Känns inte som mina andra inlägg, men.. ja.. omväxling förnöjer <3
Boyz
Alex O'Loughlin (Moonlight)
Jason Dohrning (Moonlight)
Daniel Casey (Midsumer Murders)
John Nettles (Midsomer Murders)
James Marsden (27 Dresses)
Johnny Depp (Chocolat, Pirates of the Caribbean m.f.)
Mel Brooks (History of the world, Dracula - dead and loving it, Spaceballs m.f.)
Orlando Bloom (Lord of the Ring, Pirates of the Caribbean, Midsumer Murders)
Richard Roxburgh (Van Helsing)
Simon Pegg (Shaun of the Dead, Hot Fuzz, Doctor who)
Stuart Townsend (The League of Extraordinary Gentlemen)
David Tennant (Doctor Who)
John Barrowman (Doctor Who)
Jackson Rathbone (Twilight)
Peter Facinelli (Twilight)
Christopher Eccleston (Doctor who)
Jackie Chan
Owen Wilson
Girlz
Emmy Rossum (Phantom of the Opera)
Katherine Heigl (27 dresses, Grey's Anathomy)
Kiera Knightley (Pirates of the Caribbean, Bend it like Beckham)
Milla Jovovich (Ultra Violet)
Sophia Myles (Moonlight, Doctor Who)
Ashley Greene (Twilight)
Billie Piper (Doctor Who)
Catherine Tate (Doctor Who)
Tidsfördriv ftw <3
Kanske man ska ta och göra en lista på bra filmer också?
bara för att
<3
Vägen till lycka...
Vägen till livslång lycka är lång.
Vägen till livslång lycka är enkel.
Följ dina drömmar, lyssna på din kropp och lita på magkänslan.
Du ska inte dömma dig själv för hårt om du gör något fel, och du ska vara din egen bästa vän. Acceptera dina brister, ha överseende med dem och alla misstag du gör. Sammtidigt ska du älska dig själv för det du gör bra. Du ska älska och förlåta dig själv, helt enkelt.
Hur kommer det sig då att det är så svårt?
Man har inte tid, man vågar inte, litar inte på sig själv, orkar inte.
Det viktigaste, skrev någon i någon av alla mijloner guider till lycka, är att du följer dina egna drömmar och ingen annans.
Det är då man har bäst chans att lyckas.
Jag klarar det inte... eller, rättare sagt, jag har inte klarat det hittils.
Mina mål är orealistiska, framtvingade av den avsky jag känner för min kropp. Jag vill vara smal. Drömmen är att gå ner 44.7 kilo, mer än 40 procent av min totala kropsvikt.
Det är orealistiskt. Det kommer ta tid. Och jag riskerar att dra på mig någon form av ätstörning. Redan nu vet jag att det är enkelt att glömma att äta. Man blir småhungrig fram mot natten och inser att det är mer än 26 timmar sedan man åt sist.
Jag vill inte få anorexia, även om jag, när jag mått som sämst, önskat att jag hade det. Jag vill inte åka in och ut på psykolog-grejer. Jag vill inte bli ett äckligt benrangel.
Det enda jag vill är att kunna gå in på Gina Tricot, ta en tröja i storlek medium och inse att den faktiskt passar.
Som det är nu orkar jag inte ens kolla åt det hållet eftersom jag vet att deras XL är som andra affärers medium.
Det är hemskt att bryta vanor.
Hemskt att bryta beroenden.
Efter lite mer än fyra års efterforskningar och försök att bli normal så har jag provat mycket.
Viktväktarna minst tre gånger - att räkna points är inte riktigt min grej.. för krångligt...
Allmän träning - Jag älskar att röra på mig, men knäproblem och benhinneinflamation har stoppat mig senaste året. Förutom det har jag ansträngningsastma, och vill aldrig anstränga mig bland folk eftersom de kommer tro att jag har dålig kondis... vilket är sant.. men endå
GI-bantning - Den extrema formen fungerade. Dvs ät bara kött och grönsaker (plus sås och nötter) Enkelt att komma ihåg, och första två veckorna tappade jag 9 kilo.
Hur som helst har jag upptäckt att jag är sockerberoende. Dricker Cola light eller Pepsi max dagligen, och kan oftast inte låta bli att köpa godis om jag har möjlighet.
Folk tar inte sockerberoende på stort alvar. De tycker att det bara är att sluta, och sen är det klart... Jag slutade, och höll ut i nästan 8 veckor innan jag fick återfall, och allt blev värre än tidigare....
Det är mycket man måste ändra på för att bli lyckligare...
Visst, alla säger att lycka inte kommer med färre kilon, och jag vet det.
För mig är det starten, uppvärmningen.
Min energi är inte obegränsad, och när den försvinner sjunker jag ner i mörkret av min depression. För även om jag håller mig flytande nu så krävs det kraft för varje kilo man bär upp.
Ju mindre kraft det krävs för att överleva, desto mer kan man lägga på att uppfylla sina drömmar.
Och vem vet. Längs vägen kanske jag hittar någonting som jag vill ägna mitt liv åt.
<3
Vägen till livslång lycka är enkel.
Följ dina drömmar, lyssna på din kropp och lita på magkänslan.
Du ska inte dömma dig själv för hårt om du gör något fel, och du ska vara din egen bästa vän. Acceptera dina brister, ha överseende med dem och alla misstag du gör. Sammtidigt ska du älska dig själv för det du gör bra. Du ska älska och förlåta dig själv, helt enkelt.
Hur kommer det sig då att det är så svårt?
Man har inte tid, man vågar inte, litar inte på sig själv, orkar inte.
Det viktigaste, skrev någon i någon av alla mijloner guider till lycka, är att du följer dina egna drömmar och ingen annans.
Det är då man har bäst chans att lyckas.
Jag klarar det inte... eller, rättare sagt, jag har inte klarat det hittils.
Mina mål är orealistiska, framtvingade av den avsky jag känner för min kropp. Jag vill vara smal. Drömmen är att gå ner 44.7 kilo, mer än 40 procent av min totala kropsvikt.
Det är orealistiskt. Det kommer ta tid. Och jag riskerar att dra på mig någon form av ätstörning. Redan nu vet jag att det är enkelt att glömma att äta. Man blir småhungrig fram mot natten och inser att det är mer än 26 timmar sedan man åt sist.
Jag vill inte få anorexia, även om jag, när jag mått som sämst, önskat att jag hade det. Jag vill inte åka in och ut på psykolog-grejer. Jag vill inte bli ett äckligt benrangel.
Det enda jag vill är att kunna gå in på Gina Tricot, ta en tröja i storlek medium och inse att den faktiskt passar.
Som det är nu orkar jag inte ens kolla åt det hållet eftersom jag vet att deras XL är som andra affärers medium.
Det är hemskt att bryta vanor.
Hemskt att bryta beroenden.
Efter lite mer än fyra års efterforskningar och försök att bli normal så har jag provat mycket.
Viktväktarna minst tre gånger - att räkna points är inte riktigt min grej.. för krångligt...
Allmän träning - Jag älskar att röra på mig, men knäproblem och benhinneinflamation har stoppat mig senaste året. Förutom det har jag ansträngningsastma, och vill aldrig anstränga mig bland folk eftersom de kommer tro att jag har dålig kondis... vilket är sant.. men endå
GI-bantning - Den extrema formen fungerade. Dvs ät bara kött och grönsaker (plus sås och nötter) Enkelt att komma ihåg, och första två veckorna tappade jag 9 kilo.
Hur som helst har jag upptäckt att jag är sockerberoende. Dricker Cola light eller Pepsi max dagligen, och kan oftast inte låta bli att köpa godis om jag har möjlighet.
Folk tar inte sockerberoende på stort alvar. De tycker att det bara är att sluta, och sen är det klart... Jag slutade, och höll ut i nästan 8 veckor innan jag fick återfall, och allt blev värre än tidigare....
Det är mycket man måste ändra på för att bli lyckligare...
Visst, alla säger att lycka inte kommer med färre kilon, och jag vet det.
För mig är det starten, uppvärmningen.
Min energi är inte obegränsad, och när den försvinner sjunker jag ner i mörkret av min depression. För även om jag håller mig flytande nu så krävs det kraft för varje kilo man bär upp.
Ju mindre kraft det krävs för att överleva, desto mer kan man lägga på att uppfylla sina drömmar.
Och vem vet. Längs vägen kanske jag hittar någonting som jag vill ägna mitt liv åt.
<3
